Om socialt hållbara städer

Denna text skrevs ursprungligen som en del av en hemtentamen i en kurs om hållbar stadsutveckling och texten utgår från två artiklar, en ur Journal of American Planners Association och International Journal of Sustainable Development samt introduktionerna till två böcker om social hållbarhet i städer. Postar den som en uppföljning till inlägget om Norra Djurgårdsstaden för att fördjupa insynen i den internationella diskussionen om vad social hållbarhet egentligen är, något som inte miljöprogrammet för Norra Djurgårdsstaden lyckades definiera.

Den första fråga som blir aktuell när ämnet hållbar utveckling diskuteras blir givetvis definitionsfrågan. Även om de flesta är överens om den första godtagna definitionen av begreppet är den som gjordes i Vår gemensamma framtid 1987, vilken konstaterar att hållbar utveckling är ”utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”, är det svårare att nå konsensus om hur denna ganska vida definition ska konkretiseras och kopplas till den sociala sfären. Littig och Griessler visar hur denna definition framförallt kopplats till ekonomisk och ekologisk hållbarhet i en diskussion där argumenten som ställts mot varandra handlat om tillväxtens nödvändighet för att tillgodose morgondagens behov respektive hur världens begränsade naturresurser ska användas för att säkerställa att det finns något kvar till kommande generationer. För att visa begreppets bredd och innebörd brukar den hållbara utvecklingen beskrivas vila på de tre pelarna ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet, även om modeller med såväl endast en som fler än tre pelare har använts i diskursen enligt Littig och Griessler. Campbell använder en triangel för att visualisera den hållbara utvecklingen, där hörnen utgörs av de tre ovan nämnda pelarna. Manzi et al. redogör också en för en modell av hållbar utveckling som en matrjosjka där kärnan utgörs av den ekonomiska utvecklingen inom ramarna för samhälle och miljö. Den modell de finner lämpligast är dock en utökning av Campbells triangel till en pyramid där det fjärde hörnet utgörs av de samhälleliga institutionernas roll i den hållbara utvecklingen.

Konsensus verkar alltså i princip råda kring att hållbar utveckling är ett begrepp som måste genomsyra många områden i samhällets utveckling. Den ekologiska och ekonomiska utvecklingen är också var för sig definierbara inom givna ramar, men hur den sociala hållbara utvecklingen ska konkretiseras har länge varit oklart. Littig och Griessler följer Brundtlandrapporten men menar att en definition baserad på mänskliga behov riskerar att hamna i en rent teknisk fråga om distribution av rent vatten, mediciner, kläder och liknande. De förespråkar istället ett utökande av begreppet behov till att omfatta utbildning, fritid, mellanmänskliga förhållanden, självför-verkligande och framförallt arbete och menar att uppfyllandet av dessa utökade behov möjliggör för var och en att ansvara för att forma sitt eget liv. Vidare poängterar det den normativa delen av social hållbarhet, nämligen de tre viktiga markörer som fastslagits i UNCED: allas rätt till ett värdigt liv, social rättvisa och deltagande i samhället. Polèse och Stren lägger i sin definition av den sociala hållbarheten för en stad mycket stor tyngd på deltagande och inklusion. De menar att det är en nödvändig politisk riktning för en hållbar stad att väva ihop stadens delar och grupper till en socialt kohesiv helhet och skapa en demokratisk, effektiv och rättvis struktur för ‘governance’. Polèse och Stren är de som lyckas bäst med att konkretisera politik för att faktiskt börja bygga för en hållbar utveckling av städer. De identifierar sex lokalpolitiska punkter som nödvändiga för den socialt hållbara staden. Dessa handlar om i) strukturen för det lokalpolitiska styrandet, vilket till större del bör inkludera grupper som är aktiva inom begränsade frågor för att låta de valda politikerna styra över de större frågorna, ii) social- och kulturpolitik, som låter människor mötas och skapar förståelse för människors förutsättningar och möjligheter, iii) offentlig social infrastruktur, som tillgodoser alla invånares grundläggande behov av el och rent vatten men också tillgång till skola och vård, iv) mark- och bostadspolitik, vilken ska verka för att splittra segregation i ägande och boende, v) transportsystem och tillgänglighet, vilka ska motarbeta bilens privatiserande och segregerande påverkan på staden och istället göra staden tillgänglig för alla genom kollektivtrafik med enhetstaxa, vi) det offentliga rummet, vilket ska vara en naturlig mötesplats för människor i vardagslivet och därför bör planeras i nära relation till arbete och shopping som är människornas idag viktigaste mål i staden.

Campbell visar i sin triangelmodell att hörnen är de mål man med politiken kan sikta mot och förhålla sig till, men definierar tydligt kanterna som konflikter. Den hållbara utvecklingen är inte något luddigt och gulligt som alla blir nöjda av utan den kräver positionering i förhållande till särintressen, något som alltid innebär en konflikt. Han visar hur miljö och ekonomi står emot varandra i en konflikt om resurser som antingen kan utnyttjas till max nu, eller användas försiktigare med hänsyn till framtid och miljöpåverkan; hur miljö och samhälle står emot varandra i en utvecklingskonflikt, där en snabb utveckling av infrastruktur leder till kraftig miljöpåverkan men en bättre social situation för många människor; hur ekonomi och samhälle står emot varandra i en konflikt om egendom som handlar jämlikhet och rättigheter mot det privata ägandet och vinstintresset. Att blunda för dessa konflikter och låtsas som att det finns konsensus kring riktningen för den hållbara utvecklingen blir således förljuget och begreppet riskerar att bli meningslöst. Samtidigt är han noga med att påpeka att det inte finns endast en väg att gå utan att konceptet är extremt kontextuellt. Varje beslut i riktning mot hållbarhet innebär ett ställningstagande i de beskrivna konflikterna och en positionering åt något håll i triangeln. Varje stad måste därför, utifrån sina lokala ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga förutsättningar hitta sin egen hållbara utveckling.

Såväl som städer i samma land kan ha olika förutsättningar att utvecklas hållbart, är det också uppenbart att länder har olika förutsättningar. Manzi et al. påpekar att den hållbara utvecklingen inte alls betyder samma sak i det globala syd, där framförallt ekonomisk hållbar utveckling genom kraftig tillväxt prioriteras för att kunna tillgodose befolkningens basala krav. Miljöperspektivet får helt enkelt stå tillbaka eftersom det är viktigare att bygga elkraftverk än att rädda utrotningshotade ödlor, viktigare att skapa jobb för tillväxten än att vara säker på att de jobb som finns är hållbara för de som faktiskt arbetar där. Detta visar sig exempelvis i de internationella klimatförhandlingarna där utvecklingsländer tillsammans med Kina och Indien kräver ett större utsläppsutrymme för sin ekonomiska tillväxt, vilken ses som nödvändig innan man kan börja ta itu med de mindre viktiga frågorna om miljö och klimat.

Hållbar utveckling är ett svårt ämne, vilket dess artiklar väl visar. Även om man ofta kan uppleva det som något alla vill ha, visar det sig ofta vid en närmare granskning att det inte alls är samma sak man faktiskt vill. Lättast har det varit att definiera den ekonomiska och en ekologiska hållbarheten, vilket har gjort att den sociala hållbarheten har hamnat i skymundan. Dessa texter har alla gjort tydliga och till viss del väldigt konkreta försök att definiera socialt hållbar utveckling och visa på riktningar för städer att utvecklar åt. Ett starkt fokus finns på människors delaktighet och tillgänglighet till staden på lika villkor samt tillgång till samhällets alla grundfunktioner som bostad till rimlig kostnad, högkvalitativ utbildning och vård till den som behöver. Genom att alla talar om den hållbara utvecklingen, utan att mena samma sak riskerar begreppet att kramas ihjäl och till slut bli meningslöst. Där är vi dock inte ännu, begreppet betyder fortfarande ett brott med ”business as usual” och dessa fyra texter har tydligt visat att det finns en väg framåt, även om den inte är lätt.

Hållbar stadsdel – hållbar stad?

Nyligen klubbade Stockholm stad ett ambitiöst miljöprogram [pdf] för exploateringen av den nya, hållbara stadsdelen Norra Djurgårdsstaden. Beslutet uppmärksammades med en märklig artikel i tisdagens DN som hårddrar miljöprogrammets mål om en ”hållbar livsstil” till att låta som krav i en fasciststat, på Twitter kom genast kommentarer om hur kommunpolitikerna egentligen tänkt sig kontrollera att alla boende faktiskt kommer umgås med sina grannar, och vad som annars skulle bli följden.

För den som läser miljöprogrammets 60 sidor visar det sig att beslutet inte är så tvingande som man kan få bilden av genom DNs artikel. Som Copyriot skrivit om handlar det till stor del om att bygga stadsdelen så att gemenskaper och föreningar har en naturlig möjlighet att uppstå genom att få tillgång till mötesplatser, föreningsrum och större lokaler för exempelvis fester. Den fråga som lämnats obesvarad, och som blir uppenbar för den som öppnar miljöprogrammet, är dock vad man egentligen menar med dett välanvända begreppet hållbar i dokumentet, vilket ska försöka utforskas här.

Ordet hållbar förekommer 284 gånger i olika former i dokumentets 60 sidor och nyckelbegreppet hållbar stadsutveckling kan man läsa 29 gånger. Därutöver finns det kapitel om de olika målen som fastställts för området: hållbart energisystem, hållbart återvinningssystem, hållbart vatten- och avloppssystem, hållbara transporter, hållbara livsstilar och hållbara verksamheter är de särskilt viktiga målen med stadsdelen, tillsammans med klimatanpassad och grönskande utomhusmiljö samt utveckling och marknadsföring av miljöteknik och kompetens. Ingenstans i dokumentet finns emellertid en egen, eller en hänvisning till någon annans, definition av begreppet hållbarhet – ett begrepp det verkligen inte råder konsensus kring. Andra begrepp som faktiskt definieras i dokumentet är orden klimatpositiv, klimatneutral och fossilbränslefri så medvetenheten om att man inte använder sig av självklara begrepp har tydligen funnits. Det närmaste man kommer en definition av hållbar stadsutveckling är att det ”tillåter en tillväxt i befolkning samtidigt som klimat- och miljöpåverkan minskar liksom energi- och resursförbrukning”. Nå, hållbarhet beskrivs ofta genom en tre-pelar-modell där pelarna är den ekonomiska, den ekologiska och den sociala hållbarheten.

I dokumentet är de två första pelarna tydligt närvarande, ett starkt fokus ligger på att se till att stadsdelen inte blir en belastning för klimatet och dessutom finns det tydliga och progressiva krav på anpassningar till ett förändrat klimat genom att kräva höga kapaciteter på vattenavrinning för att undvika översvämningar:

Stadsdelen ska vara anpassad till att klara framtida höga havsnivåer på grund av ett förändrat klimat. Dagvattensystemen ska vara dimensionerade för att klara kraftiga regn och intensiva nederbördsperioder utan att byggnader, gator och gårdar översvämmas. […]  Extra hög saneringsgrad uppnås i de områden som riskerar att översvämmas på grund av det framtida klimatet.

Den ekonomiska hållbarheten, att stadsdelen ska planeras och byggas så att det finns underlag för ekonomisk verksamhet satsas det också på, på olika sätt. Dessa två pelare behandlas alltså noggrant och ambitiöst, vilket absolut ska ses som ett föredöme för framtidens planverksamhet, även om det kan tyckas märkligt att man framhåller täta städer som de stora klimabovarna när det flera gånger visat sig vara transporter och jordbruket som står för de största utsläppen. Nej, det stora frågetecknet handlar om hur man betraktar den tredje pelare, den sociala hållbarheten. Begreppet nämns bara fyra gånger i dokumentet och de mål som finns kopplade till den sociala hållbarheten i denna exploateringsprocess handlar om

• Norra Djurgårdsstaden är en stadsdel med hållbara livsstilar där det är ”lätt att göra rätt” och där boende och verksamma utvecklar sin kunskap och förmåga att leva och verka hållbart.

• Norra Djurgårdsstaden inbjuder boende och verksamma till egna initiativ för skapande av trivsel och en hög livskvalitet med god hälsa, sociala relationer och liten miljöbelastning

• Norra Djurgårdsstaden främjar social integration och samverkan genom blandade upplåtelseformer såsom bostadsrätt och hyresrätt, bostäder i olika storlekar och integration med befintlig bebyggelse

• Norra Djurgårdsstaden är en funktionsblandad och trygg stadsdel med integrerade verksamheter, bostäder, service, tillgänglig hälsovård och utbildning och med ett varierat stadsrum som är levande och tillgängligt för alla under dygnets timmar

• Norra Djurgårdsstaden erbjuder goda möjligheter till rekreation och kultur med närhet till park- och grönområden samt till kulturaktiviteter inom stadsdelen

Den ”mångfald av boendeformer” man talat om tidigare har plötsligt reducerats till de vanliga bostads- och hyresrätterna. Med tanke på vad man har för övriga mål är det märkligt att man inte tar chansen att planera för fler kollektivhus i stadsdelen, en bostadsform som garanterat uppfyller målen om sociala möten osv. Inte heller finns det angivet hur stor andel av varje upplåtelseform som ska erbjudas i stadsdelen, däremot framförde (V) krav på minst 50% hyresrätter, ett krav som inte gick igenom. Det stora problemet är den isolerade synen på stadsdelen som uttrycks i målen för social hållbarhet. Ingenstans anges vad det är för typ av bostäder som ska byggas (billiga eller dyra? små eller stora lägenheter?) vilket enligt erfarenheter från exempelvis föregångsprojektet Hammarby Sjöstad innebär ganska dyra bostäder. Social hållbarhet handlar ofta i sociologiska analyser om minskade klyftor i samhället och ett ansvar för alla medborgare, så ska det i denna nya stadsdel erbjudas en väg in i det hållbara samhället för människor som av en eller annan anledning hamnat utanför? Vem ska äga bostäderna i den nya stadsdelen, det kan tyckas rimligt att allmännyttan satsar på att göra det hållbara samhället tillgängligt för alla så att inte bara de som har råd att betala marknadshyror till privata värdar tar plats i stadsdelen.

Nej, genom att bygga stadsdelen som en isolerad del av staden och inte tydligt inbegripa i detta ambitiösa miljöprogram vad exploateringen får för konsekvenser för staden som helhet missar man nog tyvärr målet på flera sätt. Möjligen kan det vara så att den politiska majoriteten i Stockholm hellre talar om att se till att det blir ”lätt att göra rätt” för de välbeställda, miljöintresserade än att göra en analys av hur ytterligare prestigeprojekt påverkar stadens sammansättning. Givetvis är det bra med ambitiösa mål för miljö och klimat, men viktigt är också att se vad man inte satsar på genom ett projekt som Norra Djurgårdsstaden. Den sociala hållbarheten nås inte genom tekniska innovationer i en klimatneutral stadsdel, den nås genom breda satsningar där staden och samhället som helhet måste betraktas.

Bostäder åt behövande verkar inte behövas längre

Förra våren granskade radioprogrammet Kaliber i P1 hur flera stiftelser med syften att förmedla bostäder till behövande, mindre bemedlade och andra personer med svag ekonomisk ställning. Det visade sig att föga förvånande att stiftelserna ofta inte följde sina egna stadgar utan gav lägenheter till personer med höga löner, i Jönköping gavs rentav lägenheterna i den kommunalt förvaltade stiftelsens hus till de anställdas barn. Vissa stiftelser visade sig inte alls jobba för sitt syfte utan letade mest efter bostadssökande som kunde passa in och andra stiftelser har inte något hus kvar att förvalta, istället sparas pengarna på hög i vissa kommuner istället för att användas till investeringar i billiga bostäder.

Drygt ett år senare gjorde Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra (6/2010) en liknande granskning och kom fram till samma bild. Av de som bor i lägenheter hos stiftelser vilka ska stödja behövande har en klar majoritet en årsinkomst som överstiger Skatteverkets gräns på 150 000 kr vilket definierar behövande i Sverige idag. Dicksons stiftelse i Göteborg försöker ändra sin ändamålsparagraf för att göra den mer modern, inte anpassa sin verksamhet. Stiftelsen Konstnärshem, med ändamål att förmedla bostäder till behövande konstnärer över 60 år, hyr ut till bland annat Björn Ranelid.

Nå, det är nu inte så att jag missunnar alla dessa lägenhetsinnehavare sin bostad, men vart ska de verkligt behövande ta vägen när inte ens de bostäder som byggts och förvaltas särskilt för sämre bemedlade går till dem som har det bättre ställt. Att det inte skulle finnas behövande i Sverige idag är ju trots allt ett klart osant påstående, exempelvis ökar barnfattigdomen i storstäderna och bland barn till ensamstående föräldrar. Som så många gånger sagts, det är dags att det offentliga tar sitt grundlagsstadgade ansvar att trygga allas rätt till en bostad de har råd med.

Om Marina Tsvetajevas Poeten och tiden

Marina Tsvetajevas essäsamling Poeten och tiden är en samlingsvolym med sex av hennes essäer om konstens och konstnärens, dvs i hennes fall diktens respektive diktarens, roll i samhället och tiden, skrivna mellan 1922 och 1932. Tsvetajeva var själv en del av det ryska uppsvinget med Pasternak, Majakovskij och de andra futuristerna i centrum och ger i sina essäer en fantastisk inblick i sin och deras samtid och de förhållanden som rådde för dikten och poeten i det postrevolutionära Sovjet, men framförallt är essäerna värda att läsa för deras egen odödlighets skull.

Tsvetajeva skriver om samtiden, hur samtiden inte är något fastställt begrepp utan är det ständiga tidskontinuum som varje dikt och varje konstnär och poet måste överleva i. Samtiden är inte idag, det är igår och var imorgon och om hundra år, detta måste poeten känna och finna i sitt skapande, endast då kan man tala om en samtida konstnär. Givetvis vilar mycket av Tsvetajevas resonemang på Pusjkin, mannen som omformade hela den ryska litteraturen, men hon lyckas ändå behålla en infallsvinkel som ligger utanför det hängivna beundrandet.

Essän En poet om kritiken, som också inleder samlingen, är en spännande text om perspektivet på kritik och kritiker; hur kritikerrollen är en kvalfylld roll endast för den som verkligen har talang för det och hur andra kritiker som själva inte har insett att de inte samtidigt kan dikta och skriva kritik inte har rätt att kritisera en annan poet. Kritikerns egen dikt blir en måttstock på det som han tycker att alla andra inte gör och således måste kritikerns egen dikt vara fullkomlig för att dennes kritik ska kunna tas på allvar. Nej, för Tsvetajeva blir den enda sanna kritikern hon själv, hon står som åklagare, försvarare, målsägande och domare i målet mot sig själv och är den som dömer hårdast – endast de dikter som frias släpper hon fria för andra och dessa dikter kan ingen annan döma eftersom hon själv, den sanna domaren, redan har friat dem.

Det är ett komplicerat författarskap som skildras ur första person, Tsvetajeva flyr ständigt från sig själv och sitt eget diktande och finner ro i såväl Majakovskijs aggressiva, påträngande utropande som Pasternaks mer rofyllda diktande, men det är en unik inblick i ett ryskt författarskap som präglades av revolutionen och ett vilset liv i exil.

Den unkna göteborgsandan

Det finns något unket i Göteborg. Det kallas för göteborgsandan och begränsar stadens utveckling och medborgarnas kontroll över stadens utveckling. Göteborgspolitiken beskrivs ibland som ett föredöme för andra kommuner, politiken och näringslivet samarbetar framgångsrikt i så kallade partnerskap med korta beslutsvägar och utvecklar evenemangsstaden Göteborg. Just detta är också problemet.

Genom att bygga evenemangsstaden Göteborg planeras och byggs staden inte för göteborgarna, de som faktiskt lever i staden, utan för dem som besöker staden som turister, mässutställare och konferensdeltagare. Vilka som vinner på detta syns bland annat genom spektakulära hotellbyggen, påbyggnaden av Scandic på Skånegatan, nya Avalon vid Kungsportsplatsen, Hotell Opera och Hotell Post vid Drottningtorget och den planerade tillbyggnaden av Hotel Gothia Towers. Centrum bevakas av allt fler privata väktare istället för patrullerande poliser, vilka åtminstone har ett uppdrag och ansvar från samhället, för att göra staden tryggare. Men tryggare för vem? Hemlösa körs iväg från centrum och hamnar vid Kvillebäcken, den lilla bäcken som fått ge namn åt den ”nya” stadsdelen på Hisingen. Att det är en ny stadsdel är givetvis en lögn, området har länge varit en del av staden som dock har varit satt på undantag. Där har funnits små företag som inte kunnat utvecklas eftersom de inte fått kontrakt längre än oftast ett år och därför inte vågat satsa, kulturföreningar och religiösa mötesplatser. Annelie Hultén ska för några år sedan ha kört igenom stadsdelen men känt sig så otrygg att hon låste dörrarna och körde därifrån. Dagen efter ringde hon de stora byggherrarna och så fattade man beslut om att bygga den nya stadsdelen, beslut som påverkade många människor som aldrig tillfrågades. Istället för att verkligen satsa på att komma tillrätta med de problem som slår ut folk ur samhället satsar man på byggen för de som redan har det rätt bra, i en socialdemokratiskt styrd stad.

Just detta är problemet med göteborgsandan. Besluten fattas i slutna rum, i kommunala bolag och partnerskap utan den transparens som medborgare kan kräva av offentliga instanser som kommunala nämnder och kontor. Tidigare i år kom boken Göteborg utforskat, en antologi med 37 texter av lika många akademiska författare som alla ger sin syn på stadens utveckling historiskt, i nutiden och framtiden. I boken berättas om hur invandringen sedan stadens grundande varit en motor för dess utveckling, men trots detta kom 2007 historelösa utspel från Göteborgs Göran Johansson (S) och Malmös Ilmar Reepalu (S) om att avvisa alla invandrare som kommit hit med hjälp av nätverk av människosmugglare, som om det är människorna som anländer som är problemet. Andra texter i boken berättar om den otrygga queerkulturen i bögknackarstaden Göteborg, ytterligare andra om hur man försökt dölja politiken och skapa en bild av konsensus och överenskommelse. Demokratin behöver inte detta, demokratin behöver en levande, transparent debatt där motståndet bejakas. Endast då vi börjar diskutera problemen som faktiskt finns i staden, de som berör stadens invånare, kan vi tala om att staden utvecklas. Dessa problem är lätta att hitta – bostadsbrist, arbetslöshet och segregation är exempel på frågor alla vi som bor här märker av och har ett förhållande till. Dessa frågor måste få ta plats och tas på allvar i den sanna kommunala demokratin som vi har insyn i, om vi inte vill ha fler korruptionsskandaler. Den unkna göteborgsandan är vi färdiga med.

Litterära återbesök

Numera är det mycket sällan jag läser om en bok – när det finns så många bra böcker att läsa och så mycket nya upplevelser att få, varför läsa om böcker jag redan läs. När jag ändå får för mig att åter plocka fram en redan nött och ordentligt genomläst bok ur hyllan är det som att komma på besök hos en gammal god vän efter en lång tid. Kaffet står där det alltid stått och samtalsämnena är samma som vanligt trots att man inte setts på väldigt länge, boken hälsar mig hjärtligt välkommen tillbaka med en öppen gest istället för att reserverat och långsamt släppa mig nära. Nu senast hade jag rekommenderat Dagermans Bränt barn för en vän och när jag efter återlämnandet hittade den på köksbordet kunde jag inte stå emot att öppna den och bara titta lite.

Det är en maka som ska begravas klockan två och klockan halv tolv står maken i köket framför den spräckta spegeln över vasken.

Inledningsmeningen är lika stark som första gången men vinkar vänligt in mig och tar av mig rocken redan i hallen. Bränt barn var en av mina allra starkaste läsupplevelser då jag fick den i händerna för flera år sedan och trots att jag under åren omvandlat och förskönat bilden av boken för mig själv är den lika gripande och fantastisk igen. Man behöver helt enkelt gamla vänner med vilka allt redan är bekant, det är just dessa vänner som kan påpeka för en när man är ute på villovägar och då hjälpa en att hitta tillbaks. Dagerman känns som en bekant vilken dag som helst men just Bränt barn kommer alltid att vara en väldigt god vän att återvända till för ytterligare ett samtal om samma gamla saker.